Vilse på campus

"HAHA, kom ni ihåg den gången vi gick vilse och blev upp-plockade av tre säkerhetsvakter på ett turkiskt campus?" - Märta på Facebook
 
Under konferensen finns det bussar som ska föra oss till och från konferenscentret, en på morgonen och en efter programmets slut. Om man vill ta sig till stan eller hotellet under dagen får man sätta sig i en taxi.

Detta gjorde vi igår, för att hinna se lite mer av staden, hitta en bokhandel eller två och också ta en tupplur innan galamiddagen och 80-talsfesten på kvällen. Tuppluren gick bra, vi såg lite av de angränsande gatorna, men det enda bokhandlarna kunde erbjuda i engelsk väg var språkböcker och lättlästa små böcker.

Hur som, när jag, Fredrik, Mikael och Andreas skulle tillbaka till Galamiddagen kom vi på att vi inte visste vart den skulle vara. Det var otydligt i informationen vart vi skulle, och vi hade inte tillgång till Internet eller kartor eller något. Av Narcissa fick vi veta att det var till campus vi skulle, så in i en taxi och iväg! Vid grindarna till universitetsområdet var det en vakt som kollade vilka vi var och ifall vi var obehöriga. Fredrik, som ju insåg att vi inte skulle kunna kommunicera verbalt, höll upp sin name-tag från konferensen, och så var allt lugnt, och vakten instruerade taxichauffören vidare på turkiska. Helt plötsligt säger både Fredrik och Mikael: "Multipass!"

Väl på campusområdet gjorde vi ett desperat försök att hitta en byggnad som skulle kunna vara en fackultetsbyggnad, vi såg en som det stod "fakülte" på, där vi hoppade av. Men insåg snabbt att vi inte var på rätt plats, nu dessutom utan taxi och hyfsat vilse.

Vi gick runt byggnaden för att hoppas se något, vi försökte hitta öppet wifi och misslyckades, vi försökte kontakta de andra som redan var framme på middagen, men fick inte veta mer än hur huset såg ut. Efter en stund, när vi (jag) hade hunnit bli mer än vanligt stressad, kom en vakt ut från den närmaste byggnaden, så vi försökte fråga om platsen, om en karta över campus eller bara hjälp. Han förstod inte ett ord, men ringde ett samtal (och jag började direkt tänka på historien med Fredrik, Fia och den franska professorn). Två minuter senare svängde en svart bil upp och tre vakter gick ur varav en kunde lite engelska. Vi sa vart vi skulle, det visste han inget om (eftersom platsen antagligen hade ett turkiskt namn som vi inte kunde), men Fredrik hade lärt sig från förra gången och höll upp sitt konferens-kort. Vakten tittade på kortet och frågade "Conference?", vi nickade till svar och han vände sig till de andra och sa något snabbt på turkiska, sen fick fyra lättade Borås-studenter knöa in sig på tre säten bak i vaktbilen, och så fick vi skjuts hela vägen till Galamiddagen, och vi hade bara hunnit missa halva förrätten!

Och det var historien om den gången vi gick vilse på ett turkiskt campus mitt ute i ingenstans och blev upp-plockade av tre vakter, även fast det lät värre än vad det egentligen var.

Ursäkta min franska...

Måndag kväll, vår första kväll i Ankara. Någon säger att det känns på folket och stämningen att staden inte är särskilt gammal, och när vi ger oss ut på sightseeing under tisdagen stannar känslan kvar. De delar vi sett av Ankara saknar gamla byggnader i utsträckningen som äldre städer av samma storlek (fyra miljoner invånare) "borde" ha. Den moderna staden har vuxit upp sedan regeringen flyttade dit 1923, och under vår promenad mellan Kizilay (där vi bor) och Anitkabir (Atatürks mausoleum) ser vi mest funkisinspirerade byråkratibyggnader omgivna av stängsel, och vid vad vi antar är den amerikanska ambassaden finns k-pistbeväpnade vakter och kravallpoliser. 

Vår promenad tar tid, och att gå långa sträckor är ineffektivt då staden är stor.  Det finns buss,  metro och taxi att välja mellan men språkbarriären har försvårat kommunikationen utåt och det brukar bli ett litet skådespel av upprepade fraser och viftande då vi vill komma någon vart. Från Anitkabir tar vi oss till Millî Kütüphane (Turkiska Nationalbiblioteket) och efter en kort, guidad tur på biblioteket enas vi om att det är taxi som gäller för färden tillbaka till hotellet. Vi delar upp oss i två bilar.

Fia hamnar i framsätet och därmed äran att få prata med chauffören. Det är en snäll man i 40-årsåldern som kör, och efter lite pekande på en karta och upprepande av hotellets adress, Inkilap Soklak No. 29, åker vi iväg. Fia blir rastlös och skriver ”İsveç” (Sverige) på sin Galaxy Note II för att försöka förklara för chauffören var vi är ifrån. Chauffören läser och nickar, och upprepar det som står på telefonen. Fia börjar flaxa med armarna för att förklara att vi flugit hit från Sverige. Alla skrattar, chauffören mest av alla. Han frågar om vi vill till Isvec istället för Inkilap Soklak. Fia bekräftar att vi vill till hotellet och inte hem till Sverige.  

Chauffören får en idé, och tar upp sin telefon. Han säger något till oss medan signalerna går fram. Någonting om ”Professor” och ”Universitet”. Har han kanske en vän som kan hjälpa oss med språket? Någon som talar annat än turkiska? Efter ett tag så svarar någon och Fia får luren. Hon säger ”Hello” och är tyst i några sekunder innan nästa fras kommer.

 ”Je ne parlez francais pas.”

/ Skrivet av Fredrik 

/ Redigerat av Sofia