Måndag kväll, vår första kväll i Ankara. Någon säger att
det känns på folket och stämningen att staden inte är särskilt gammal, och när vi
ger oss ut på sightseeing under tisdagen stannar känslan kvar. De delar vi sett av Ankara saknar gamla byggnader i utsträckningen som äldre städer av samma storlek (fyra miljoner invånare) "borde" ha. Den moderna
staden har vuxit upp sedan regeringen flyttade dit 1923, och under vår promenad
mellan Kizilay (där vi bor) och Anitkabir (Atatürks mausoleum) ser vi mest
funkisinspirerade byråkratibyggnader omgivna av stängsel, och vid vad vi antar är den amerikanska ambassaden finns k-pistbeväpnade vakter och kravallpoliser.
Vår promenad tar tid, och att gå långa sträckor är ineffektivt då staden är stor. Det finns buss, metro och taxi att välja mellan men språkbarriären
har försvårat kommunikationen utåt och det brukar bli ett litet
skådespel av upprepade fraser och viftande då vi vill komma någon vart. Från
Anitkabir tar vi oss till Millî Kütüphane (Turkiska Nationalbiblioteket) och efter en kort, guidad tur på biblioteket enas vi om att det är taxi som gäller för färden tillbaka till
hotellet. Vi delar upp oss i två bilar.
Fia hamnar i framsätet och därmed äran att få prata med
chauffören. Det är en snäll man i 40-årsåldern som kör, och efter lite pekande
på en karta och upprepande av hotellets adress, Inkilap Soklak No. 29, åker vi iväg. Fia blir rastlös och skriver ”İsveç” (Sverige) på sin Galaxy
Note II för att försöka förklara för chauffören var vi är ifrån. Chauffören
läser och nickar, och upprepar det som står på telefonen. Fia börjar flaxa med
armarna för att förklara att vi flugit hit från Sverige. Alla skrattar,
chauffören mest av alla. Han frågar om vi vill till Isvec istället för Inkilap Soklak.
Fia bekräftar att vi vill till hotellet och inte hem till Sverige.
Chauffören får en idé, och tar upp sin telefon. Han säger
något till oss medan signalerna går fram. Någonting om ”Professor” och
”Universitet”. Har han kanske en vän som kan hjälpa oss med språket? Någon som
talar annat än turkiska? Efter ett tag så svarar någon och Fia får luren. Hon
säger ”Hello” och är tyst i några sekunder innan nästa fras kommer.
”Je ne parlez
francais pas.”
/ Skrivet av Fredrik
/ Redigerat av Sofia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar